Ja, det är vad vi går igenom just o sen flera månader tillbaka…
Jag vet inte vad det är som händer o sker med vår “lilla” gosse?
Från en dag till en annan så verkar inte medicinen fungera längre!
Han började medicinera med Strattera i Februari 2o11, till en början fungerade den kanonbra på alla sätt o vis. Men nu, sen nån månad tebax, så är det som att ingenting fungerar längre – vare sig Stratteran eller Circadinen eller nåt.
Jovisst, han somnar på Circadinen, men han sover då bara i ca 5-6 timmar innan han vaknar igen o då kan hålla i gång så gott som resten av natten. Då finns det absolut inget behov av sömn kvar.
Stratteran fungerar inte sen flera månader tebax. Vi väntar på att få komma till läkarn för detta, men det där med tider… Gott om tider finns det ont av… Så den 17 Februari har vi tid hos doktorn. Då ska hon mäta blodtryck, samt kontrollera vikten och vi ska se till att vi får kontrollera ordentligt varför medicinen inte alls fungerar längre…
Beror det enbart på att gossen ökat i vikt?
Är det så att doseringen är på tok för låg numera?
Eller är det nåt annat?
Har han bara “vuxit ur” Stratteran, som jag hört så många beskriva. Det är tydligen inte helt ovanligt just med Stratteran att den kan bete sig just precis så här. Att den funkar kanonbra o helt problemfritt en tid, för att sen inte fungera alls, oavsett hur man korrigerar eller ökar doseringen…
Jag ska då oxå ifrågasätta hur det kommer sig att det inte en enda gång är gjort nån viktkontroll, hälsoundersökning eller kollat nåt blodtryck sen innan gossen böt från Equasym till Strattera i Februari 2o11. Inte ens vid insättningen av Stratteran så kollades det något alls.
Han har heller aldrig nånsin tagit något blodprov p.g.a. medicineringen, vilket jag nu fått veta att det ska göras. Är detta en miss, eller vad är det frågan om? Det är faktiskt min gosses hälsa & välmående vi snackar om här – såna missar får inte existera!!!
Det är en oerhört tung tid nu!
Eftersom att medicineringen inte alls fungerar sen flera månader tebax så resulterar det i att gossen är totalt speedad – hela dagarna. Han är fysiskt hårdhänt emot sin lillebror på 20 månader (vilket aldrig nånsin existerat förr) så man måste “finnas där” precis hela tiden o hålla ställningarna – annars får lillebror sig en rejäl hurvel. :/
Han kan aldrig nånsin på dygnets 24 timmar varva ner, hans Autism påverkar ju oxå av att ADHD-medicineringen nu inte fungerar alls. För denna speeden gör ju ticsen värre med. Så det i sin tur resulterar i att resten av familjen får lyssna på gap & skrik dygnets alla timmar, mest i form av könsord av alla de vidriga slag – som han ju tyvärr lärt sig allihopa sen han började i förskoleklass nu i Augusti. :/
Utöver gap o skrik av könsord så har han även blivit enormt aggressiv, så det resulterar i att han dagarna i ända blir förbannad o slår sönder saker i sin närhet – såväl sina egna saker, som andras. :/
Hur länge ska man orka?
Hur mycket ska man som människa behöva klara av ensam?
Dagen innan julafton så gick jag totalt i väggen, jag kollapsade totalt! Jag blev tvungen att ta mig ASAP till Akutpsyk. Där ville dom lägga in mig, för dom såg hur tydligt som helst hur otroligt jävligt jag mådde! Men det slutade iaf med att dom valde att skicka hem mig till min familj så att barna fick ha sin mamma hos sig på Julafton. Detta såklart tillsammans med en rejäl bunt medicin!
Dom hade heller ingen överläkare på psyk förrän på Tisdagen, o detta var ju på Fredag eftermiddag. Så det hade blivit en enormt lång väntan o ingen direkt full vård, iom att det var nedskuren personalstyrka under “helgerna”…
Ärligt talat…
Jag vet inte hur länge till jag orkar!
Det är inte meningen att man ska behöva känna som mamma att livet hemma är så förbannat jobbigt att man dagligen längtar till sitt arbete, så att man kan “få lite semester”. Ja, ni läste rätt. Jämfört med hur livet ser ut härhemma nu så är mitt jobb rena semestern!
På min arbetsplats får jag äntligen lite sinnesro o kan andas ut…
Hur snett är inte det?
Är det inte meningen att det är just precis det som
man ska kunna göra hemma, då man inte jobbar?
Koppla av – ladda batterierna – vila ut?
BloggPlus
Det låter PRECIS som vi har det här hemma, förutom att vi är två vuxna som kan turas om och avlastar varandra när en inte orkar. Det är vår 5-åring som inte längre svarar på medicinen (Medikinet) och inte somnar med sitt Melatonin. Han har ADHD och autism. Vi har två små grabbar till, en på 2 år och en på 6 månader. 2-åringen är full av blåmärken och blåmärken, fast vi försöker hålla uppsikt 24/7!! Jag har börjat jobba redan för att få komma iväg och andas lite ibland. Sjukt men sant. Hoppas du kan få någon form av stöd och avlastning. Kram!